1991/92 studerade jag friskvård i Olofström. Det var då idén föddes att starta en personalklubb för kommunanställda. Jag fick veta redan då, från kursledaren, att det nog inte var så lätt. En annan kommunanställd från Ö Göinge, som för några år sedan också studerat friskvård på samma skola, hade försökt men misslyckats. Det var några år tidigare så då tyckte jag att det kunde vara dags igen att försöka.
När utbildningen var slut och jag var tillbaka i arbete igen kontaktade jag personalkonsulenten Britt Nilsson som också var min vän, och berättade om mina tankar om en personalklubb. "Det går nog inte" trodde hon. Någon annan hade redan försökt och misslyckats. Denna person hade slutat sitt arbete i kommunen så jag kunde inte träffa henne. Det var ju tråkigt men hur gjorde hon då eftersom det misslyckades? Jo, hon hade tagit kontakt med olika chefer i kommunen och berättat om idén men ingen var intresserad.
Jaha tänkte jag, det var ju inte bra men varför ska cheferna lägga sig i det, de har ju mycket annat att ta tag i. Nej, en personalklubb ska vara för personalen - inte för cheferna, även om de också är personal. De är ju också välkomna att delta men det ska inte vara på deras villkor.
Även om Britt var lite skeptisk i början, var hon väldigt stöttande. Jag bad henne komma med förslag på perosner som kunde tänkas vara positiva till en personalklubb. Jag var noga med att poängtera att det skulle helst vara någon från varje by och från samtliga yrkeskategorier. Hon kom med jättebra förslag och ahde också berättat för dem om mina tankar. Vi samlades en liten skara från olika ställen, och bildade en interimstyrelse. Det var personal från, om jag minns rätt, skola - lokalvård- kommunalarbetare - kontorister - barnomsorg och äldreomsorg.
Eftersom jag av erfarenhet vet att man inte blir profet i sin egen by, kände jag att det inte var bra om jag själv blev ordförande. Jag övertalade därför dåvarande syokonsulenten Conny Gustafsson som jobbade både i Knislinge och i Broby. Dessutom hade han varit polis tidigare och hade därför kanske en sorts automatisk auktoritet. Från själva kommunkontoret deltog Beryl Augustinsson och det visade sig att hon verkligen blev klubbens eldsjäl och hon kontaktade andra personalklubbar i grannkommunerna och fick tips och råd.
Vi bjöd in all personal (även cheferna) i kommunen till ett möte på Snapphaneskolans matsal för att informera om våra tankar. Jag vill minnas att det var rätt så många som hade hörsammat vår inbjudan. Om jag minns rätt, började vi med att alla fick lämna förslag på namn på klubbem. Vi fick några bra förslag. Sedan fick alla rösta på det namn som kändes bäst. De flesta röstade på Kommunhoppet, vilket samtliga var positiva till även om de kanske hade röstat på något annat. En styrelse valdes, det blev den samma, och sedan var det igång.
Själv var jag verkksam i styrelsen under 1900-talet. Jag slutade min tjänstgöring som kommunanställd 2000, de aktiviteter jag minns som kom igång var t ex den så kallade Kommuniaden, som gick av stapeln 3ggr. Kommuniaden innebar att olika avdelningar i kommunen tävlade med varandera i olika roliga grenar såsom 5-mannaskidor, längdhopp, jättememory och andra roliga grenar. Det var brandkåren som vann, varje gång!
Vårruset deltog vi i ett par gånger. Själv deltog jag bara en gång i Växjö. Då var vi så många deltagare att vi fick chartra tre bussar. Från bussarna till själva startplatsen tågade vi i samlad trupp med fanbärare i täten. Vår ena slöjdlärarinna hade sytt en fin fana som vi hade med oss. Det var kul inslag för både oss och andra deltagare.
Birgitta Andersson
Copyright © Alla rättigheter förbehållna
